Blomstermånad

"… tog över makten och gjorde det svårt för…" sa läraren där hon stod framför tavlan och läste upp meningarna från den tjocka historieboken.

Med en suck vände jag huvudet åt sidan för att se ut genom fönstret. Att lyssna på Susanna mala om krig, kungligheter och vem vet vad, blev tråkigare för var dag som gick. Jag förstod inte hur jag en gång hade gillat skolan, som nu bara var boven till all stress som byggdes upp bland eleverna. Rädslan för att inte få godkända betyg i juni var stor för många, fast om jag skulle vara ärlig så brydde jag mig inte. Jag orkade inte.

I ögonvrån såg jag hur en av tjejerna skällde ut en kille efter att ha fått flera hopknycklade papper kastade på sig. Det var små saker som det här som fick dagarna att gå framåt, jag skulle annars tråkas sönder.

Själv var jag aldrig en del utav någonting, det ledde bara till problem. Jag var den sortens person som aldrig pratade först, sa ingen något till mig, sa jag inget själv heller. Det var därför som jag älskade naturen så mycket, den var alltid där, utan att kräva något svar på sin sång.
-

Jag hade beslutat mig för att ta en annan väg hem efter skolan, något som var mycket ovanligt för mig. Jag prövade aldrig något nytt, jag ville inte gärna ge sig ut från min trygga, bekanta lilla bubbla. Vilket mina föräldrar älskade att påpeka så fort de fick chansen. Gud vad glada de skulle bli om de visste dagens planer.

För ögonblicket befann jag mig på trottoaren vid en gata okänd för mig, den ledde åt rätt vädersträck i alla fall. Flera rader av träd kantade gatan på båda sidor, och sände ett kyligt mörker över allt och alla som befann sig i deras skugga.

Det var en varm vind från min vänster som fick mig att stanna.  Träden delade sig där, för att visa en mindre park, vilket jag förut inte lagt märke till överhuvudtaget.

Jag sa park, men det var mer som ett mindre fält omringat av träd. På själva fältet fanns också flera träddungar, bäckar och blomsterbäddar. Men mitt mellan allting höjdes gräset upp som en liten kulle, vilken hyste rum åt ett blommande träd. Först trodde jag att trädet var ett äppelträd, men förstod en kort stund senare att trädet inte hade de få tjocka, knotiga grenarna, de stora bladen och de få tåliga blommorna. Nej, detta var ett plommonträd, ett ovanligt stort sådant.

Jag gick fram till trädet. Min utsträckta hand rörde försiktigt vid de bräckliga blommorna. Det var så vackert…

"Blommor är ljuvliga, inte sant?"

Jag stannade mitt i rörelsen, jag hade varit säker på att platsen varit helt tom på människor. Fundersamt började jag gå runt trädet, men stannade när jag fick syn på två bara fötter. Med ett djupt andetag och fortsatte jag, för att kunna se flickan som satt lutad mot trädet.

Hon log stort mot mig. "Låt oss försöka igen: Blommor är ljuvliga, inte sant?"

"J-Ja." svarade jag med en förvånad blinkning.

Flickan reste sig upp samtidigt som hon skrattade. "Du var minsann en pratsam pojke."

Jag kände hur allt blod rusade upp till kinderna och fann plötsligt mina skosnören mycket intressanta. Jag pratade inte, framförallt inte med söta flickor som den här. Jag kikade upp på henne genom luggen; Hon var liten och späd, med långt svart, glänsande hår. Hennes sidsvepta lugg hölls på plats med en hårklämma dekorerad med en vit blomma. Hon bar inget förutom en tunn vit klänning som inte ens täckte knäna. Klänningen fick hennes hud att se mycket blekare ut än vad den egentligen var, trots att den ändå var oroligt blek, men kinderna var rosiga precis som ett friskt barn en varm vårdag.

"Vet du inte att det är oartigt att stirra på folk?" frågade flickan med upphöjda ögonbryn. "Men det är alltid trevligt med beundrare, om än lite läskigt…" Hon viskade den sista meningen då hon vände sig bortåt för att ta några långa, obalanserade steg på tåspetsarna.

"Förl- Hej! Vad menar du med det?!"

Hon bara skrattade. "Se, det var inte så svårt!"

"Vad?" fråga jag irriterat.

"Att säga något!"

Det var som om hon hade åstadkommit något fantastiskt, hon såg såpass stolt ut att hon mycket väl skulle ha kunnat vinna Nobelpriset. Jag kände det komma och försökte verkligen att stoppa det, men misslyckades totalt. Jag skrattade.

Hur flickan reagerade exakt vet jag inte, men förvånad blev hon om ett annat. Ett ögonblick senare började hon själv också att skratta.

Vi stod där ett bra tag och bara skrattade. Det kändes så rätt, så normalt, som om jag varje dag stod och skrattade tillsammans med främmande flickor. Jag torkade bort tårarna som dykt upp i mina ögon och sträckte fram en hand. "Namnet är Elliot."

Flickan såg från mitt ansikte till min hand, som om hon försökte komma på vad jag ville komma fram till. Man kunde riktigt se på henne när hon väl förstod, om vi var i en tecknad serie kan jag svära på att hon skulle ha en svävande glödlampa ovanför huvudet.

Med fyra glada steg var hon framme vid mig. Hon tog tag i min hand med båda sina och drog den uppåt, samtidigt som hon upphetsat såg mig i ögonen. Träffade hon aldrig andra människor, eller något?  "Maj" sa hon med ett leende.

Maj… Blomstermånaden…

"Vår nuvarande månad?"

Hon lade armarna i kors och låtsades att sura. "Är det något fel med mitt namn?"

Jag skakade avvärjande med armarna."Nej, nej, inte alls. Det lät bara lite roligt."

Maj sneglade på mig, som för att säga: 'Och det menar du, va?' Hon flinade sedan, det sura fasade borta. "Förra året hette jag April."

Jag gapade. "Du ljög för mig?"

Hon drog efter andan. "Det är sant, jag lovar!"

"Och varför skulle jag tro på dig? Jag är väl inte dum heller." sa jag med en rejäl sarkastiskt ton.

Maj, eller vad hon nu egentligen hette, trippade fram till mig. Med ansiktet några centimeter från mitt eget studerade hon mitt ansiktsuttryck. Hennes varma andedräkt mot min hud fick mig att rysa. Innan hade jag trott att hennes ögon var bruna, men nu på nära håll kunde jag se att de egentligen var lila. Vilken annorlunda ögonfärg…

"Det sa jag aldrig." sa Maj med en låg och allvarlig röst. Hennes ögon fyllda av oro för att jag skulle vara ledsen.

Okej, jag visste nu att Maj inte förstod sarkasm. Precis som alla dagisbarn där ute. Jag suckade och sa: "Jag vet, det var bara ett skämt."

Genast blev Maj på bättre humör, hennes läppar pryddes återigen med ett leende. "Vilken tur!"
Jag skulle precis svara henne när jag kände något vibrera i min ficka. Det var min mamma som ringde, hon var säkert lite orolig, då en timme redan gått sedan jag lämnade skolan.

"Var är du?" frågade hon, men fortsatte innan jag hann svara. "Nä, förresten, det spelar ingen roll. Kom hem nu i alla fall, vi ska äta nu." Sedan lade hon på.

Jag vände mig åt Maj. "Ja… Jag måste gå hem nu. Så, hejdå."

När Maj inte svarade utan bara stirrade ner i marken, började jag att gå därifrån, med ryggen mot Maj.

"Vänta!"

Jag såg på flickan som nervöst pillade med kanten på sin klänning. "Ja?"

Hon såg upp på mig, för att snabbt återvända till marken. "K-Kan vi… liksom… träffas igen?"

Det hade jag inte väntat mig. Ingen ville träffa mig igen, i och för sig ville jag inte träffa dem heller. Fast Maj var en helt annan historia. "Självklart. Samma tid, samma plats?"

Maj lyste upp. "Ja!"

"Ses imorgon." sa jag och gick därifrån.

Jag var redan ute från parken när Maj svarade.
-

Det var lördag och vi hade precis ätit lunch. Jag satt ensam vid köksbordet och hängde över matteboken. Läxor var något av det sämsta som fanns, men jag fick skylla mig själv om jag inte hängde med på lektionerna. Mina föräldrar tyckte det i alla fall, och om jag sket i läxorna fick jag inga pengar, så jag hade inget val.

Mamma stod vid vasken och torkade den blöta disken. Vår diskmaskin var sönder och vi var tvungna att diska för hand. Som tur var slapp jag att diska, då mamma inte litade på mig överhuvudtaget när det gäller ömtåliga saker som porslin, glas och… kusiner. Det var en olyckshändelse, okej?

Jag stönade och reste mig. Det var dags att möta Maj nu, matten kunde vänta till senare. Mamma gav mig inte en blick när jag lämnade rummet.

I hallen mötte jag pappa, han gav mig en nick innan han fortsatte in i köket.

"De ska bygga ytterligare ett höghus." hörde jag honom säga till mamma.

Hon suckade. "Jag hörde det, snart så blir vårt lilla samhälle säkert en hel storstad. När ska de förstå att det räcker?"

Jag ignorerade resten av konversationen, jag brydde mig inte det minsta. Vad gjorde ett höghus mer eller mindre för skillnad? Mitt liv påverkades inte ett dugg av en fånig byggnad, det var bara de vuxna som fruktade förändring som alltid hittade något att klaga på.

När matteboken tillslut låg nerslängd i väskan, tog jag min tunna jeansjacka och gick ut. Jag kunde svagt höra mamma ropa hejdå, fast hon fick inget svar.

Jag hade träffat Maj i parken i åtta dagar sedan vi först träffades. Vi umgicks aldrig någon annanstans, då Maj vägrade att ge mig sitt telefonnummer. Möjligheten att hon inte hade någon mobil fanns ju, men hon måste väl ändå ha en hemtelefon. Fast egentligen spelade det ingen stor roll, jag träffade ändå henne varje dag, men det skulle vara kul att kunna kontakta henne vid andra tidpunkter på dagen.

Maj stod framför trädet och vinkade när jag kom, och som vanligt hade hon ett stort leende på läpparna. "Elliot!" ropade hon glatt.

"Hej!" svarade jag och vinkade tillbaka.

Som vanligt satte vi oss ner under plommonträdet. Blommorna var så gott som borta nu, vilket gjorde att marken blev helt täckt av vita blomblad. Det var faktiskt väldigt vackert, men det kunde inte jämföras med det förut blommande trädet.

Jag kastade en blick på flickan som satt bredvid mig. Hon hade blivit mycket brunare sedan första gången vi sågs, hon var ju inte brun, men hennes hud höll inte längre den där sjukligt bleka färgen. Hon var inte riktigt lika späd längre heller, men det märktes knappt.

"Vad tänker du på?" undrade Maj från där hon satt en halvmeter bort.

"Inget speciellt."

"Hm…" sa hon och drog upp sina ben med händerna för att sitta som en skräddare. "Är det intressant?"

Jag höjde på ögonbrynen. "Varför skulle det vara det?"

"Du log."

Jag nickade långsamt. Vad var det som hade fått mig att le? Tänkte jag på- Oj… Det var inte bra.
Maj skrattade nervöst. "Jag menade inget illa! Jag bara undrade!"

Förvånat såg jag på henne. Varför…? Sedan kom jag på att jag måste ha sett lite smått panikslagen ut, och jag visste hur lätt Maj fylldes med skuld och oro. "Förlåt," sa jag och log. "det hade inget med dig att göra."

Jag såg lättnaden sköljas över henne. Precis lika lätt som hon kände sig skyldig, blev hon släppt från skulden igen. Hon var så naiv, precis som ett litet barn. Maj ljög aldrig, hon förstod inte sarkasm, hon envisades med att gå barfota – trots att det inte ens var juni ännu, hon var aldrig något annat än glad för en längre tid och sedan det där med skammen. Det skulle säkert många störa sig på, men jag tyckte bara att det gjorde henne så söt.

Vänta lite här nu. Så söt? Vad var det med mig? Jag tyckte aldrig att flickor var så söta, söta javisst, men inte så. Jag kunde väl inte ha? Eller kunde jag?

"Hallå? Försvinn inte nu." avbröt Majs ljusa röst mina tankar.

Jag såg upp på den svarthåriga flicka som precis hade viftat med sin hand framför mina ögon. Hon lät armen sakta sjunka ner tillbaka till sin sida. Det var något jag ville fråga henne, men va- Just det!
"Maj? Hur gammal är du?"

Hon lade huvudet på sned, det var inte en fråga hon förväntat sig. Med pekfingret på läpparna och slutna ögon, såg det ut som om hon behövde tänka rejält. "Femton…" sa hon tillslut, om än lite tveksamt.

"Vad är det med det?" skrattade jag. "Vet du inte hur gammal du är?"

Maj vände sig om för att envist sura, men det höll inte länge. Det gjorde det aldrig.
-

Fredagen en vecka senare gick jag som vanligt för att träffa Maj, och hon välkomnade mig som vanligt med en vinkning. Vi satt länge där i gräset och bara såg molnen flyga förbi. Jag kände hur min ena hand började domna, så jag flyttade den lite åt sidan. Handen rörde vid Majs, och mina kinder blossade. Jag flyttade snabbt den åt sidan igen.

Jag kollade klockan på mobilen. Skit, jag hade helt glömt bort tiden.

"Maj?"

Hon såg på mig med ett stort leende. "Ja?"

Jag reste mig hastigt upp, jag var tvungen att skynda mig, annars skulle vi komma för sent. "Jag ska till mina kusiner nu över helgen, så jag måste gå nu. Annars missar vi tåget."

"Jaha…" sa hon med röda kinder.

Vad nu? Maj verkade rejält nervös, en av de två känslorna som nästan aldrig visade. Men jag behövde verkligen gå…

Hon tog ett djupt andetag. "Jag måste verkligen säga att-"

"Du, kan det inte vänta till på måndag? Jag måste verkligen skynda mig nu." avbröt jag henne.
Maj gjorde det enda hon visste: hon log, men att hennes leende inte alls var lika äkta som annars, märkte jag inte. "Självklart."

"Okej, ses på måndag!" sa jag och gick när jag hörde henne svara.

Tredje helgen efter att jag träffat Maj, den första utan henne.
-

Jag satt i soffan och glodde ut genom fönstret, fast jag kunde bara se en grå dimma. Regnet öste ner och fyllde brunnar till toppen. Det var omöjligt att gå någonstans utan att klampa i decimeter djupa vattenpölar.

Mina tankar vandrade över till Maj. Jag undrade hur hon hade det… Det var konstigt hur nära man kunde komma en person på mindre än två veckor. Fast var vi egentligen så nära ändå? Jag visste trots allt bara hennes förnamn och ålder, men de var säkert båda en lögn. För vem låter så tveksam när man berättar något sådant?

"Elli. Elli. Elli!" sa min fyraåriga kusin. När jag fullständigt struntade i henne började hon dessutom att dra i min tröja. Jag stönade.

"Jag kommer."

Hon gav till ett rop av lycka. Jag påmindes genast om Maj, tanken fick skratta. Min kusin fick dock aldrig dåligt samvete, och hon störde mig något otroligt. Maj kunde tjata på mig hur mycket hon ville, det gjorde mig bara glad.

Jag lät den lilla flickan ta min hand och hon drog mig bort till sitt rum för att visa sitt höga Lego Duplo-torn.
-

"Har du repet?"

Mannens kamrat svarade genom att ta ner det från sin axel och vifta med det i luften. "Är du blind eller?"

Den första mannen bestämde sig för ignorera frågan, han flinade istället och satte skämtsamt igång sin röda motorsåg. "Det här trädet kommer inte få några äpplen i år!"

"Din idiot, det är ett plommonträd."

Han ryckte på axlarna. "Och? Det är ju bara ett träd!"

Flickan kikade på männen från där hon stod bakom trädet. De kom närmre, och genast fick hon en konstig känsla i magen. Hon hade aldrig träffat människor som de här.

De båda männen skrattade sinsemellan. Deras skratt var mörkt och skrovligt, inte alls som hans. Hon rös. De skrämde henne.

Flickan hade ingen aning om vad hon skulle göra, det var många meter till närmsta levande varelse. Hon kunde bara viska några bönfyllda ord till den hon älskade mest, trots att hon visste att han aldrig skulle höra.

"Snälla Elliot… Rädda mig…"
-

Jag kände en kall kår ila ner för min ryggrad. Varför hade jag en så dålig känsla? Hade jag glömt något? Nej, det hade jag int- Skit! Emma!

Snabbt vände jag mig om och såg ut över rummet. Hon var inte längre där. Jag kunde inte ha ansvaret för små barn, tappade jag inte dem i golvet, så slarvade jag bort dem! Det var precis därför som mamma hade varit så tveksam att lämna mig ensam med Emma, med detta bekräftade jag bara hennes tvivel. Tyvärr så hade min morbror övertalat henne att "Elliot är en ansvarsfull pojke." Ja, visst, var fanns Emma då?

Jag ropade på min kusin samtidigt som jag gick igenom huset. Varför var hon så liten? Hon kunde vara var som helst… De där fick ju plats överallt! Hon kunde för guds skull vara i grannens byrålåda! Okej, kanske inte i grannens, men ändå.

Efter att ha passerat hallen och gått in i vardags rummet, kände jag mig plötsligt tvungen att titta ut genom fönstren. Det försvunna monstret var hittat!

Hur klarade föräldrar av detta egentligen? Små barn som försvinner och som man sedan hittar utomhus i ett träd.

Med ett stön gick jag ut för att hämta Emma. Jag längtade verkligen efter att få komma hem och att få träffa Maj…
-

Det var måndag, och för en gångs skull låg jag inte kvar i sängen ända till mamma kom in och drog bort mitt täcke. Nu var det annorlunda, jag skulle äntligen få träffa Maj igen. Det lät antagligen lite överdrivet, men jag tror att alla som träffat samma person varje dag i nästan tre veckor, också skulle sakna den personen. Ja, om man gillade honom eller henne. Och jag gillade-

Mina kinder blossade. Jag skakade bort de pinsamma tankarna och fortsatte att borsta tänderna. Min spegelbild såg pigg och glad ut. Lite konstigt faktiskt, jag brukade alltid bli otroligt trött av helgerna med Emma och hennes ett år äldre halvbror. Fast, han var nästan aldrig där, då han bodde hos sin mamma för det mesta.

Blå ögon stirrade på mig genom spegeln. "Vad vill du?" frågade jag, som om spegelbilden skulle vände sig bort. Det var ett av få nöjen i livet, att prata med sig själv.

Jag drog handen genom luggen och bedömde att jag var redo att gå. Desto tidigare jag kom till skolan, desto kortare verkade tiden innan den var över och desto snabbare fick jag träffa Maj.
-

Nynnades på en lycklig melodi, vandrade jag glatt bort mot parken. Det var en vacker dag, lite som dagen då vi först träffades: Lysande sol, vindstilla, fågelkvitter… Ja, det var verkligen härligt. Precis så borde det vara varje dag.

Det första jag märkte var att öppningen dit var mycket bredare och större än förut, det andra var arbetarna som satte upp metallstängsel där träden förut stod och det tredje var trädet.

Plommonträdet fanns inte längre kvar. På platsen fanns endast en liten, liten stubbe. Det kändes som ett stort hål gröpts ur mitt hjärta, som en del av mig hade försvunnit. Trädet hade betytt så mycket, utan det hade jag aldrig träffat Maj.

Inom loppet av några sekunder märkte jag också att Maj inte var där. Vilket egentligen inte var så konstigt, alla kan väl få vara sena någon gång? Hon hade ju trots allt alltid varit där innan mig, men jag visste inte hur långt innan. Kanske bara någon minut? Jag tänkte fråga henne när hon dök upp. Eller kanske imorgon. Eller inte alls.

Arbetarna glodde irriterat på mig när jag passerade. Jag struntade fullständigt i dem och fortsatte mot mitt, vårt, älskade plommonträd. Jag slog mig ner på stubben och väntade.

Maj kom aldrig.

Nästa dag gick jag dit igen, och nästa, och dagen efter det, men hur länge jag än väntade så kom aldrig Maj.

När jag satt där på stubben tänkte jag ganska mycket, främst på Maj, men på många olika saker också. Det var då som jag kom ihåg att Maj ville berätta något för mig. Det kanske hade något att göra med hennes frånvaro? Hade hon flyttat? Nej, det skulle hon ha sagt. Hon hade säkert fått problem med skolan eller något, hon var inte direkt något ljushuvud.

Efter en veckas gång kunde jag inte längre gå tillbaka, de hade börjat bygga på det som senare skulle bli ett höghus. Jag förstod inte. Varför här? Det fanns ju så många andra lämpliga platser…
-

Åren gick snabbt förbi, och ännu snabbare blev den gigantiska byggnaden färdig. Det tog en mycket lång tid innan jag förstod, det kom inte som en chock, för jag hade alltid innerst inne vetat sanningen. Så fort jag kom på sanningen planterade jag ett träd i trädgården som en gång varit mina föräldrars, nu var min.

Trädet växte och frodades. Efter några år, så var det dags för trädets första blomning. Solen stod högt när jag stampade ut i trädgården med en häcksax i handen. Med en van hand klippte jag av den vackraste grenen.

Med bestämda steg gick jag mot den plats jag var så glad att jag funnit. Höghuset tornade upp sig framför mig, jag såg på det med känslofyllda ögon. Förr alltid med sorg och hat, men idag bara medlidande. Det var fel att skylla allt på byggnaden som vackert sträckte sig mot molnen. Ingen kunde ju ha vetat om ingen hade sagt något.

Mitt mål var en plats som inte kunde ses från gatan. Bakom huset fanns en mindre park, med en lekplats och flera träbänkar. I mitten av alltihopa fanns en liten kulle täckt av vita blommor som omringade en ensam knotig liten björk.

Vid björkens fot lade jag grenen som minne för det vackra plommonträd som en gång stod där.

När hösten kom var det dags att skörda mitt träd ute i trädgården. För första gången någonsin bar mitt träd frukt. Med ett leende lade jag allt som fick plats i en liten korg och återvände till den lilla kullen.

Nu låg där en korg full av plommon som ersättning för de frukter som plommonträdet aldrig hann bära.

Varje år begav jag mig tillbaka till den lilla kullen, också när mina barn var små, när de blev vuxna, när de fick sina första barn och när de sedan växte och blev större. Jag återvände även när min fru gick bort, minnet fortfarande klart i mitt sakta förtynande minne. Alltid, varje vår, varje höst, hedrade jag Majs minne. Mina föräldrars ansikten försvann, sedan deras namn, mina barn glömdes, det var som om barnbarnen aldrig varit där, min fru som jag älskat mer än allt annat tynade också sakta bort. Fast trots att allt försvann inom sin tid, stod än en sak klar. Något jag aldrig skulle glömma…

En ung flickas leende,

Maj…